Mellsta returhus: Mycket att lära när man bygger baklänges

Är det en kyrka utan torn och med ovanligt lågt i tak? Eller är det ett gammalt snickeri? Varför har det i så fall så vackra och påkostade fönster och dörrar? Servicehuset på Mellsta Camping liknar inget man normalt finner på en campingplats, men så är det också ett av få hus som till största delen består av – gamla hus.

Visserligen lär Cajsa Warg aldrig ha skrivit att ”man tager vad man haver”. Ändå var det ungefär så som servicebyggnaden vid Mellsta Camping, strax utanför Borlänge, kom till i slutet av 1990-talet.

–Det var lågkonjunktur i byggsektorn, och många byggföretag såg ett behov och ett tillfälle att vidareutbilda sin personal. Samtidigt var miljödebatten då, precis som nu, inriktad på återbruk av gammalt material, säger Claes-Göran Ahrén som var den arkitekt som involverades i projektet.

Borlänge kommun, Byggmästareföreningen och dåvarande länsarbetsnämnden gick ihop om ett gemensamt projekt för att se om delar ur gamla byggnader kan komma till användning i nya. Och gamla byggnader fanns det gott om. Tre äldre byggnader i trakten skulle ändå rivas, förutom den servicebyggnad från 1950-talet som skulle ersättas. Sammanlagt fanns det alltså fyra byggnader att plocka material ur.

–Vi ville se om det gick att bygga baklänges, som Thorbjörn Eriksson, idag pensionär men då projektledare på kommunens fastighetskontor, sammanfattar idén.

Två av byggnaderna var gamla missionskapell – ett i Ornäs, ett i Hönsarvet. Det senare visade sig dock vara så svårt angripet av hussvamp att det inte gick att ta vara på. Därtill skulle en villa på Vintervägen i Borlänge rivas.

–Kapellet i Ornäs hade vackra, spetsbågade fönster i gotisk stil, och villans fönster var också i gott skick. Det fick bli utgångspunkten för själva utformningen, berättar Claes-Göran Ahrén som idag är pensionär och har flyttat till Göteborg, men som mycket väl minns det annorlunda uppdraget.

Därtill fann man gott om annat material som bedömdes kunna fungera i den nya byggnaden. Under den gamla servicebyggnaden fanns betongplintar som fick ett fortsatt liv under den nya byggnaden, trots att man flyttade in den åtskilliga meter från den närliggande branten ned mot Dalälven. Mellan plintarna kunde man också skapa en grundmur av granitblock som fanns i ett kommunalt förråd. Golven från såväl kapellet i Ornäs som från den gamla servicebyggnaden fick också nytt liv. Både de bärande bjälkarna och själva golvtiljorna kom till användning, och idag ligger ett vackert, väl slipat trägolv i den serveringsdelen. Här och var kan den skarpögde notera att brädorna har haft tidigare uppdrag – spikhål och andra märken går inte att slipa bort, men är å andra sidan bara intressanta att titta på

–Däremot använde vi bara nytt virke i den stående stommen, berättar Thorbjörn. Även om gammalt virke ser friskt ut och verkar helt OK ville vi inte ta några risker med konstruktionens viktigaste delar.

En del golvtiljor fick också bli till nytt undertak, vilket osökt leder tanken till Nils Ferlins dikt Infall från 1933, även om den handlar om att bo i flerbostadshus:

”Man dansar däruppe – klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv.”

Även takstolarna gick att göra av återvunnet virke. Idag pryder de interiören i det stora rum som också är servering. Yttertaket pryds av väl patinerade tegelpannor på de ytor där man inte lagt plåttak. Tegelpannor som är någorlunda rena och fria från frostsprängning kan hålla nästan hur länge som helst. Såväl ytter- som innerpanelen består också av gammal panel, åtminstone delvis. Men här är det svårare att få till en bra återvinning. Tunt och torrt virke spricker lätt när det ska rivas, hur försiktig man än är med kofoten. Sammantaget utgörs ungefär 60 procent av Mellsta returhus av återvunnet material. Därmed överträffade man det mål om 50 procent som man satte upp inför bygget. Det är ju roligt att kunna återvinna vackra detaljer och ta vara på förstklassigt snickeri. Men är det svårt att finna användning för dem i nya byggnader?

–Det viktiga med ett hus är ju att det fungerar för sina syften, menar arkitekten Claes-Göran Ahrén. Det är ju hela idén med huset. Men jag tycker nog att vi fick till de funktioner som behövdes, med reception, butik, servering m m. Detta trots att vi på ett sätt var mer styrda av de byggnadsdetaljer som vi hade att utgå från.

–En helt annan utmaning är att man aldrig på förhand kan veta vad som går att ta vara på i ett gammalt hus förrän man börjat riva. Det var ju en liten missräkning att det ena missionskapellet var så angripet av hussvamp. Därför måste man också snabbt kunna tänka om och tänka nytt.

De vackra, spetsbågade fönstren från kapellet i Ornäs har fått sätta karaktären på returhuset. De har fått en och annan besökare att undra vad för sorts hus det egentligen är. Men villan på Vintervägen har också fått bidra till husets gestaltning genom de många fönster i gott skick som sattes upp i fasaden med utsikt över älven.

Även den vackert mönstrade och ockragula ytterdörren är hämtad från kapellet i Ornäs. Föga överraskande är det de riktigt väl bearbetade finsnickerierna, ofta av högsta kvalitet, som lättast finner nya användningsområden.

–Det var en liten utmaning att använda kapellets fönster, säger Claes-Göran Ahrén. De är vackra, karakteristiska och värda att bevara, absolut, men vi ville ju inte att den nya byggnaden skulle se ut som en kyrka eftersom den inte är en kyrka. Därför valde vi att sätta dem i burspråk och på det sättet också kunna hålla nere den totala höjden på byggnaden.

–Å andra sidan, fortsätter han, är man ju som arkitekt ändå hänvisad till de byggprodukter som finns på marknaden. Även om det finns ett närmast oändligt utbud ska de ju fogas samman till en god helhet.

De gamla materialen ska ju passa ihop inte bara till utseendet utan även rent tekniskt. Thorbjörn Eriksson berättar om hur byggnadsarbetarna fick lägga en hel del tid på att antingen hyvla ned eller bygga på de återvunna delarna för att få dem att passa ihop.

–Och det är väl sådant som tyvärr gör den här sortens byggen dyrare än de som byggs med standardprodukter, där allt passar. Tänk på alla byggjobbare som stod här och drog ut spik, hyvlade och grejade. I ett vanligt bygge kommer dessutom – i bästa fall – rätt grejer fram vid rätt tillfälle. Här fick vi pyssla en hel del med förvaring och omlastning av de återvunna detaljerna.

–En god hjälp hade vi också av att alla fönster renoverades på Matjes Emilsgården här i Borlänge. Det var ett gäng yngre killar som fick god vägledning av mer erfarna fönstersnickare.

Man kan ju tycka att återvinningen, som förstås är klok ur miljösynpunkt, också borde innebära sparade pengar med tanke på allt som inte behöver köpas nytt. Men tid är dyrare än material och det tar mer tid att bygga baklänges. Så, tyvärr, de ekonomiska argumenten är inte lika starka som de ekologiska. Men byggarbetarna gillade uppdraget, minns både Thorbjörn och Claes-Göran. Det var ett annorlunda uppdrag och det ställde stora krav på yrkesskicklighet. Och många uppskattade de nya kunskaper som projektet innebar.

–Det gäller inte minst oss själva, avslutar Claes-Göran. Det blev visserligen inte bara det första utan också det enda uppdraget av det slaget under mitt yrkesliv som arkitekt, men det var kul, kändes angeläget och gav mig mängder av erfarenheter som jag kunnat dela med mig av till privatpersoner som frågat.

Fredrik Holm